Minusgrader 1988.

Det var 1988. Satt på Stockholm Stadion för första gången i mitt liv tillsammans med mina båda systrar. Hade fått resa och två matchbiljetter i födelsedagspresent och nu skulle vi titta på DIF-IFK Göteborg i den första semi-finalen som det var då.
När matchen började höll jag faktiskt på Göteborg men det skulle snabbt vända. Var redan djurgårdare i ishockey men i fotboll hade dom ju aldrig varit bra och man höll ju på det laget som vinner i den åldern.

Själva matchen slutade 2-0 till DIF och det var Steve Galloway som gjorde båda målen. Mannen som gav hjulbentheten ett ansikte och trots att han senare försvann till en allsvensk konkurrent så fick han alltid stående ovationer när han kom till Stadion.

Nu e fräslaren tillbaka fast som tränare och äntligen känns det som om DIF ledningen tänkt till. Det kan bara gå uppåt efter detta fast det sa man väl efter Lukic oxå.

Kul grej med 88 var att på kvällen gick vi och såg DIF - Luleå på Hovet och vid läget 0-2 så började publiken skrika att Galloway skulle in och göra målen. Det fixade Håkan Södergren istället.