Spelade brännboll idag.
Inte lika dramatiskt som på mellanstadiet då det nu var mellan föräldrar och barn för visst kunde de vara ett trauma när man var i tolvårsåldern.
Kille som man är greppade man fast om de coola, runda slagträet. Man svingade lite och såg hur utelaget backade bakåt i någon form av respekt. Inte lika långt bak som när den bästa i klassen slog men dom backade.
Upp med bollen i luften och svooosch! Bollen for inte meter utan damp ner bara några centimeter från foten och från kön hördes ett "ta de platta".
Två försök kvar så minst ett försök till med de runda. Utelaget hade börjat krypa närmare nu och började känna vittring av en lyra.
Swooosch igen och träff men bollen åkte på något sätt bakåt och slaget var så klart inte gilltigt.
-Ta de platta nu då, skrek flera röster nu och så klart faller man för grupptrycket.
Utelaget står nu så nära att de börjar kännas hotfullt och den lilla respekt man hade var som bortblåst.
De platta slagträet känns stort som en stekpanna så de går väl inte att missa? Nä de gjorde man inte heller men träffen blir inte bättre än en kantträff som far rakt upp.
Utelaget samlas på samma ställe där bollen kommer att falla ner likt en tv-puckshög och snart vet man att någon kommer att ta lyra. Fem poäng till de andra laget och suckarna sprider sig i kön när man går fram till de första rundningsmärket.
Nästa person kliver fram. Svooooosch och sammma procedur igen. Ta de platta tänker jag, ta de platta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar